Sjukskriven efter en höst där jag vägrat lyssna på mina egna viskningar. Jag har kört på som den super-woman jag tror jag är och även om signalerna funnits där så är det ju inte min grej att sakta ner och dra i bromsen, utan i min värld reder man ut sånt här.

Men nej man gör inte det om hela kroppen skriker att det inte känns bra och huvudet vägrar att lyssna.

Eftersom jag varit med om det här en gång innan har jag sen dess varit övertygad om att det inte kommer att hända igen. Att jag skulle känna igen symptomen och inte sätta mig i den här helt fruktanstvärt ångestfyllda situationen igen. Men…

Nu är det en dag i taget och jag tänker inte stressa min kropp utan låta det här ta den tid det behöver.

Idag blev det en skön promenad i den underbara höstskogen.